Jobbigt cafébesök vände med EmoTrance

För några år sedan satt jag en dag på café med en gammal vän. Sedan gymnasiet, där vi båda hade läst naturvetenskapligt program, hade vi valt ganska olika vägar. Han hade blivit molekylärbiolog, och jag hade hoppat av en utbildning till apotekare för att bli massör och jobba med energipsykologi. Vi diskuterade vår olika syn på saker och ting, hans naturvetenskapliga och mitt mer andliga perspektiv på livet och världen. Efter ett tag började jag känna mig väldigt ifrågasatt av honom, och kände att jag behövde försvara mina synpunkter. Det gjorde mig ledsen och jag kände mig avvisad och osäker på mig själv.

Mitt i samtalet, medan han satt och pratade på, kom jag på att jag ju hade EmoTrance! Just det, var i kroppen känns det någon stans, all den här ledsenheten och känslan av att bli sårad och avvisad, frågade jag mig själv. I magen, märkte jag, och la min uppmärksamhet på obehaget där, lät det mjukas upp och snart åkte det ut genom huvudet. På bara någon minut var allt ute, och med det var alla känslor av ledsenhet och försvar borta. Istället fylldes jag av insikten att det är okej att jag tycker som jag gör, och det är lika okej att min kompis tycker som han gör. Jag insåg på ett sätt som kom inifrån att jag inte behöver övertala honom om att jag har rätt, och han behöver inte övertala mig, hans åsikter och mina åsikter är lika mycket värda och lika bra. Vad intressant att vi faktiskt kan sitta här och diskutera, fastän vi är så olika!

En upplevelse som från början var negativ och ledde till en känsla av separation hade på några få minuter med hjälp av EmoTrance vänt till en positiv upplevelse av hur olikheter kan berika – och det skedde utan att min vän märkte av att jag gjorde något! Vi skiljdes åt som vänner, och ett år senare kom han till och med med på en EmoTrance kurs som jag höll!

Utan ett ord

Efter ett föredrag om energipsykologi av Kjell Forsberg (Center För Energipsykologi) frågade en av kvinnorna som lyssnat ”Men, fungerar verkligen de här metoderna? Det verkar för bra för att vara sant”. Ett år senare ringde denna kvinna upp. Hon hade då gått ett år i KBT och det hade inte hjälpt henne ett dugg. Så hon undrade nu om EFT kunde hjälpa henne. Då hon kom, några dagar senare, tyckte hon först att EFT verkade lite väl konstigt för att kunna hjälpa för de trauman hon led av efter att ha blivit misshandlad ett flertal gånger av sina män. Hon beslöt sig för att prova och en timme senare kände hon det som om ett ton rasat av henne. Hon undrade till och med om hon kunde hjälpa sina barn med EFT.

Vid nästa session startade hon med att säga ”jo jag tänkte ta upp…”. ”Tack det räcker” sa Kjell. ”Var i kroppen känner du det?” Den följande trekvartstimmen förflyttade sig energin och förnimmelserna till olika delar av kroppen, med lite assistans gick det lätt. I slutfasen fick hon en kraftig smärta i höger vad. När den väl sköt ut via foten kände hon sig helt lättad men dock lite tom invärtes, särskilt i hjärttrakten. På frågan om hon behövde något speciellt sa hon ”jag behöver ha in en kärleksfull energi”. ”Var kan du få den ifrån” undrade Kjell. ”Där” sa hon, och pekade på en lila plastblomma på bokhyllan strax intill. En minut senare hade hon tagit in den energi som fanns representerad i plastblomman och var helt lugn och mådde underbart bra.

Det behövdes inte ens något prat om den misshandel som hon tänkt på. Det är inte nödvändigt och ofta inte ens möjligt att förlösa trauman enbart genom att prata om dem. Det viktiga är att befria kroppen från den stress som otäcka minnen ger. Eventuella insikter kommer av sig själv, det är de egna insikterna och inte någon annans som räknas. Den som har problemet är experten men kan behöva trygghet och lite hjälp att hitta in i sitt problem. Det är nästan som att vara barnmorska, för att ge trygghet och hjälp och underlätta processen.

Fobi för akupunkturnålar och sprutor borta under en EmoTrance kurs

Kristina hade en fobi för akupunkturnålar och sprutor som hon gärna ville bli av med. Under lång tid hade hon tänkt på att gå till en läkare i traditionell kinesisk medicin som jobbade med akupunktur och örter för att få hjälp till att få bättre hälsa, men tanken på nålarna avhöll henne från att söka hjälp. Kristina tyckte också att det var obehagligt att ta sprutor hos läkaren.

På vanligt EmoTrance sätt frågade EmoTrance läraren Susann Forsberg henne var hon kände det när hon tänkte på akupunkturnålar eller sprutor. Kristinas upplevde det som en krypande oro på ryggen, vid skuldrorna. När Susann bad henne att ta in denna energi i kroppen så liksom kröp den in i hennes kropp och försvann sedan ut genom fingrarna. När hon blev ombedd att återigen tänka in på situationen att få akupunktur, att se nålen framför sig, så kände hon åter ett krypande obehag. Nu hade obehaget förflyttat sig ner i benen men där fanns lite kvar i ryggen. När Susann frågade om den energin behövde någon hjälpa för att förflytta sig bad Kristina henne att lägga händerna mellan skulderbladen och massera lite lätt. Kristina upplevde då att energin löstes upp och återigen strömmade den genom och ut från kroppen. Energin i benen släppte taget när Susann strök med sina händer ner mot golvet, och Kristina rörde lite på benen, sparkade och skakade dem.

När Kristina åter igen tänkte på nålarna sa hon att det kändes helt OK. Det var som om hon såg det från en vuxens perspektiv nu, förr hade det varit från barnets perspektiv. Hon kände inte längre något obehag, varken fysiskt eller känslomässigt. En bild från hennes barndom när hon varit på sjukhuset med sina föräldrar för att ta en spruta dök upp. Det var ett annat barn som kom ut från läkaren, blodet rann och barnet skrek. Kristina hade då blivit rädd, men hennes föräldrar lyssnade inte på henne, tog inte hänsyn till hennes rädsla, utan sa bara att hon var tvungen att ta sprutan. Och så blev det. Kristina blev medveten om att hon ända sedan dess har burit på en omedveten föreställning om att hon inte själv hade något att säga till om vad gällde sprutor, det var något hon bara blev tvingad till oavsett om hon ville det eller inte. Sprutor var förbundet med obehag och rädsla. Nu kände hon sig som en vuxen som själv kunde välja att ta sprutan eller inte, hon hade själv makten i sina händer. Det var en uppenbarelse.

För att ytterliggare testa resultatet bad Susann Karin, en av kursdeltagarna som var akupunktör, att ta fram en akupunkturnål så att Kristina kunde få se och hålla i den. Nålen plockades fram och ur förpackningen, Kristina tittade nyfiket på och var ivrig att få hålla i den. När hon stod med nålen i handen frågade Susann henne hur det kändes, och det kändes bara bra för henne. Kristina sa att hon gärna ville prova att få nålen instucken också, för att testa hur det var. Hon ville att Karin skulle sätta nålen, för som hon sa ”jag har respekt för akupunktur, jag tror verkligen på att den fungerar och att man ska veta vad man gör”. Karin satte nålen vid Kristinas tumme. Inte ens det gav upphov till något som helst obehag. Alla kunde se på Kristina hur lättad, glad, fri och belåten hon kände sig. Hon vred till och med på nålen så att den kunde ge mer effekt. Insikterna fortsatte att poppa upp i huvudet på Kristina när hon satte sig ner igen, och hon var otroligt glad och belåten med sig själv och behandlingen, som i allt hade tagit ca 10 minuter.

I veckan var jag med om något helt otroligt!

Jag träffade min väninna och hennes bebis som bara var en månad gammal. Hon har haft lite problem med amningen, och matar ibland sin bebis med nappflaska.
Rutinerna blev lite brutna denna dag för vi skulle till några vänner. När vi på kvällen var på väg hem i bilen blev bebisen väldigt hungrig. Bröstet räckte inte, utan vi var tvungna att stanna och blanda till en nappflaska med mjölkersättning. Det tog några minuter, och lillen blev mer och mer hysteriskt hungrig, började gråta och skrika och slå med ben och armar. Stackars mamma visste knappt hur hon skulle göra med honom, försökte trösta på alla sätt. Inte ens när han hade nappflaskan i munnen, full med mjölk att bara dricka, slutade han gallskrika.

Svetten började lacka på både bebis och mamma, och jag satt där och började försiktigt omärkligt göra EFT för mig själv för bebisens räkning. Hjälpte inte. La händerna på bebisens panna, på de neurovaskulära punkterna som brukar lugna – men icke. Bebisen var otröstlig.

Så försökte jag med EmoTrance - ”Var i min kropp känner jag det som bebisen känner, som gör att han gråter och skriker?”. Först kände jag en liten klump i halsen, sen en liten i magen, och så en i hjärtat. Någon sekunds EmoTrance på varje – och när klumpen i hjärtat var upplöst och energin strömmat ut genom mina armar – då, precis då, slutade bebisen att gråta och började dricka från nappflaskan. Lugnet återfann sig lika plötsligt som det börjat.

Lättad mamma, lättad bebis – och förundrad Susann.
Var det EmoTrance som funkade? Hade jag kommunicerat med bebisen och hjälpt honom att slappna av? Fantastiskt! Med tanke på den exakta timingen kan jag inte riktigt tro annat än att EmoTrance faktiskt fungerade.
Stackars mamman var alldeles i upplösningstillstånd och hade tårar och skräck i ögonen, så jobbigt hade hon tyckt det var att hennes barn blev så ledsen. Jag berättade lite kort att jag hade gjort något för hennes barn – och att jag vid ett senare tillfälle skulle kunna lära henne det. Både hur hon tar hand om sitt barn och sig själv.

Jag menar – tänk om vi sitter inne med ett redskap  – EmoTrance – som kan underlätta kontakten med våra spädbarn – ett språk som inte bara är kroppsspråk – utan helt enkelt en kontakt på energinivå. Ett språk som gör att vi kan hjälpa våra barn när de mår dåligt! Ett språk som troligtvis gör att sådana händelser som skulle kunna lagras i våra barns minnen som traumatiska upplevelser, löses upp med det samma, innan de skapat problem för dem?
Detta är värt att utforska. Vilken mamma eller pappa skulle inte vilja ha den kunskapen och den kontakte